Kyrkan - en intresseklubb för perfektionister?

Hämtad från USC 2008-08-05

Den allmänna synen på kristna tror jag de flesta är medvetna om: antingen är vi riktigt mosstråkiga, eller är vi fördömande och världsfrånvända. Jag tar det till dess extrempunkt, men det måste ju ligga en hel del sanning i det?

Vad hände med kyrkan som präglas av ödmjukhet, kärlek och en "kom som du är-atmosfär?"

Jag själv har inte upplevt speciellt många kyrkor som är särskilt fördömande, men mer eller mindre frånvända från samhället är de flesta kyrkor.

För det första:

I många ungdomssammanhang (det är främst dem jag kan uttala mig om) i kyrkan säger man: kom som du är, Jesus älskar dig precis som den person du är, och så vidare. Det är jättebra att säga detta till ungdomar, det behövs. Men om detta är sant, varför tenderar kristna människor att ta upp samma homogena stil? Detta gäller åsikter i viktiga kristna sakfrågor (obs: satir), musiksmak, klädstil, sättet man ber, sättet man lovsjunger på ungdomssamling (Att sträcka upp båda händerna är ett tecken på att man e grymt tajt me God. Jag ursäktar mig för att jag är så cynisk.)?

Det kanske bara är jag som har denna åsikt men det känns som att det finns ett lite tvistat ideal i kyrkan ibland. Är kyrkan en intresseförening för perfektionister?

Men nog om skitsnack om oss frikyrkoungdomar! Nu ska jag berätta vad jag vill se hända!

Vi ska vara en kyrka som tar emot människor som de verkligen är. Men oj, hur ska vi göra när människor verkligen kommer som de är och inte som de förväntas vara i kyrkan? Att vara en öppen och inbjudande kyrka är svårt och det finns nog ingen färdig mall eller shake'n'bake för detta.

Vi ska hänga med de svaga. Min vision är att när människor frågar var de kristna finns, ska man peka på de ställen där svaga, ensamma, alkoholister, syndare, low-status-ppl hänger. Vi har ju Jesus som förebild, after all!

I detta ingår såklart att vi vågar krypa ut ur kyrkobyggnaden (och i ungdomarnas fall: frikyrkokällaren). När man läser om Jesus i Bibeln står det inte: "Kom till synagogan på lördag," eller i vårt fall "Kom till kyrkan på fredag kväll." Han hänger med dem till deras sammanhang.

Var är utlänningarna? Jag har gått till många kyrkor i Kalmar, men var är utlänningarna? Det finns ju inte dåligt med invandrare i Kalmar i allmänhet och jag vet att många är kristna, men jag har inte sett en enda i kyrkan. Sanningen är att våra kyrkor är anpassade för "svennar", trots att "svennar" bara är en del av dagens Sverige numera.

Det ska väl inte nödvändigtvis behöva bildas speciella invandrarkyrkor eller internationella kyrkor med häftiga engelska namn för att utlandssvenskar/nya svenskar/invandrare/utlänningar (vad man nu vill kalla det) ska finna en kristen gemenskap?

Alla kyrkor borde vara anpassade för en blandning av svenskar och utlänningar.

Ja... som sagt tror jag att jag är för rörig när jag beskriver mina känslor, men detta är vad jag tänker, något så när.