På besök i Hallonbergen

Jag, John och Andreas åkte denna söndag och kollade tempen i S:t Petrus syrisk-ortodoxa kyrka. Vad ska jag säga om det? Alltså, när man kommer till en syrisk-ortodox kyrka: man bara kör! Man pratar inte så mycket om det. Man spänner fast säkerhetsbältet och trycker ner gaspedalen. Det gäller verkligen att hålla i sig. Jag fick sån grym feeling på Qyrios-omkvädena!

Nej, men allvarligt talat var det en häftig upplevelse. Mycket rökelse, många metallsaker som låter, många korstecken och många små fingerhälsningar med sina bänkgrannar (som betyder att man förlåter varandras synder). Att komma till ett sånt här ställe var verkligen att ta ett litet steg utanför sin bekvämlighetszon. Jag kan erkänna att jag för någon sekund kände precis den känsla som jag kände de första dagarna i skolan i Australien. Känslan av att sederna och normerna är helt annorlunda och att jag är den enda som inte har koll på läget, vart jag ska och vad jag ska göra. Men jag tror inte känslan av att vara bortkommen är negativ, den är nödvändig. Om du, som jag, känner att den känslan inte kommer över en speciellt ofta, kanske man ska kolla över sin vardag och om behovet av trygghet är för stort. Och om du tror att det är det, träna dig då genom att göra något litet som går utanför den zonen. Ungefär som att gå till en kyrka där du är en riktig outsider, som jag.

Om blindhet

Vi missar dagligen personer som faktiskt har någonting genialiskt att säga eller tillföra, men inte är så bra på att förmedla det. Och vi luras dagligen av personer som inte har någonting vettigt att tillföra, men kan få folk att lyssna.

Förresten, vad bra de två personlighetstyperna passar ihop...

Genus

Okej. Nu ska jag konfrontera denna fråga. Helt utan att karikera och använda satir, så som i ett tidigare inlägg. Att analysera könsroller tycker jag är viktigt. Det är intressant att studera hur könen är disponerade i samhällets olika skikt och att se hur könen samverkar. Ett tydligt kännetecken på ett samhälles utvecklingsgrad tycker jag är hur 'långt' man har kommit i debatten om män och kvinnor. Dock tycker jag inte vi ska överspela eller överanalysera detta med genus. Även om detta är en stor del av vad vi är, är vi främst enskilda personer och inte främst män eller kvinnor, hetero- eller homosexuell. Även om vårt kön och vår sexualitet är en del av vår identitet ska det inte vara vår identitet.

Många pojkar, killar och män ogillar feminism starkt. Jag har själv, vad man kan kalla, en hatkärlek till det. Kärlek eftersom jämställdhet är en viktig och egentligen så självklar sak. Hat eftersom jag som en vanlig kille inte kan nämna någon feminist i the public eye som jag kan göra till förebild i denna fråga! Seriöst. Think about it.

Ekonomiskt oberoende

Man säger att de som har mer pengar än vad han någonsin kan göra av med är ekonomiskt oberoende. Det är inte sant. De som har mycket pengar är ju helt beroende av dessa pengar. Utan dem har man ingenting. De som verkligen är ekonomiskt oberoende är de människor som inte lever ett liv där pengar är i fokus, de som knappast har någonting men ändå lever ett gott liv.

Ambition out of the ordinary

Ambition är något vi oftast associerar med någon som har höga akademiska mål och är på rätt väg till att uppnå dem (med betoning på "akademiska"). Jag går på folkhögskola och tycker att det är intressant att se andra vinklingar av ambition. För den inbitne high flyer-studenten på Handelshögskolan eller KTH skulle det vara en annorlunda syn att se personer lägga ett år av sitt unga liv till att sträva efter att utvecklas musikaliskt. Ett år utan chans till högskolepoäng och degrees.

Musiker har ryktet att vara lata (och ha många andra egenskaper som motsätter sig till egenskapen ambitiös). Men här på folkhögskola finns en kultur där övning och repetition är två av de främsta ledorden. Jag har redan under dessa veckor övat och repat mer än vad jag gjort vid någon annan tidpunkt och det pekar mot att det bara blir mer. Denna kultur av repetition och övning är två egenskaper som faktiskt överensstämmer med ambition, och det är även en kultur som jag tror att jag kommer att kunna ta med mig och översätta till de, mer klassiskt akademiska, miljöer jag kommer att befinna mig i i framtiden

Michael Moore

Igår såg jag Michael Moore's dokumentär om den amerikanska sjukvården, "Sicko". Jag blev inte speciellt förvånad över hur dålig och osolidarisk den amerikanska sjukvården är, det är ju ingen nyhet. Det är ju ganska uppenbart att ett försäkringsbaserat sjukvårdssystem har vissa begränsningar ur ett humanitärt perspektiv. Vad jag dock blev förvånad över var hur schyst sjukvården verkar vara i Frankrike och på Kuba, två länder som Moore undersökte. Man förstår att Moore romantiserar dessa länder men allt kan inte vara taget ur luften. Den bild jag fick av Franrike gjorde att jag faktiskt skulle kunna tänka mig att bo i Frankrike när mina barn växer upp. Bra sjukvård, bra förutsättningar för barnen, barnen blir automatiskt flerspråkiga och alla mina barn blir oerhört smarta och får toppositioner inom FN. Det kommer bli schyst.

Lyssna

Vi är för dåliga på att lyssna, på att lyssna på riktigt. Tänk vad schyst det skulle vara om vi människor tänkte på att samtal är ett utbyte och en chans för mig att verkligen lära känna och förstå en annan människa. Att lyssna till andra är något riktigt värdefullt, något vi inte utnyttjar så ofta som vi borde.

Kaggeholm och Israel

Nu börjar jag komma in i någon slags vardagskänsla på Kaggeholm. Eller, kanske inte riktigt. Men den väldigt starka känsla av läger som infann sig de första dagarna, i och med korridorboende, långa dagar och sena kvällar med nya vänner, börjar försvinna. Men det känns bra.

Läget på en liten folkhögskola är ganska olikt från det rådande läget mellan Sverige och Israel. Vad ska man säga? Sverige vill inte fördöma någonting och refererar till pressfriheten. Israel tycker att Sverige gömmer sig under pressfriheten. Det är svårt att komma ifrån att anklagelser om organstöld kan tolkas följa det kända anti-semitiska "judar suger kristna barns blod"-temat. Gränsen mellan att kräva respekt för sin stat och sitt folk som historiskt har utsatts för förföljelser, och att använda anti-semitism-begreppet och offerpositionen till sin vinning är för Israel väldigt fin.

Det kan vara svårt att tänka sig, men i världspolitiken känner man i Israel att man måste fortfarande måste kämpa för sin fortsatta existens. Eller det kanske inte är så svårt att förstå. Få allierade och geografiskt omringade av stater som är allting förutom allierade kan ge en något pressad känsla. Trots det, den svenska pressfriheten ska dock inte rubbas. Journalistik ska inte stå för det viktiga medlandet stater emellan.

Dagens ord

wit: quickness and liveliness of mind, inventiveness, a readiness to perceive resemblances between things apparently unlike and so to enliven literary discourse with appropriate images, similes, and metaphors.

Det är en eftersträvansvärd egenskap, tycker jag.

Rädsla

Lyssnade härom dagen på Sommar i P1. Det var Kerstin Hessius som talade lite. Hon är vd för Tredje AP-fonden, om du mot förmodan inte visste vem hon var innan.

Nej skämt åsido. Hon sa många tänkvärda saker i sitt program, många saker man skulle kunna citera. Något jag tyckte var intressant var när hon berättade om sitt sätt att övervinna sina rädslor. Vi har alla hört någon säga att "okunnighet skapar rädsla". Eller ja, det är väl i alla fall ett ganska vanligt talesätt. Och jag tror att det är sant.

Hessius har tagit denna sanning till en praktisk nivå. Om hon stöter på någonting hon är rädd för, försöker hon skaffa så mycket kunskap om detta som möjligt. Som exempel pratade hon om sin flygskräck. Hon berättade då om att hon, för att bli av med den, har läst och sett alla dokumentärer man kan om flygkrascher och riskerna med att flyga. Detta har hjälpt henne mycket.

Kunskap övervinner rädsla.

Sverigedemokraterna

Jag tror jag har lite förståelse för Sverigedemokraterna. Inte för deras politik, men för deras framgång. Det är egentligen inte så kryptiskt att se anledningar till varför det har gått så bra för dem de senaste åren. Jag vill belysa en anledning, en anledning jag tror är väldigt betydelsefull. Den har sin rot i EU.

Varje gång något nyhetsprogram sänder något nyhetsinslag om något negativt rörande Europa eller EU, dröjer inte lång tid innan både mamma och pappa levererar negativa fnys-aktiga munljud och pessimistiska kommentarer. Jag, till skillnad från mina föräldrar, har förmågan att se vissa fördelar med en union mellan europeiska länder, men jag ser också många (många!) brister. (Nu vill jag inte koppla ihop Sverigedemokraterna med mina föräldrar. De borde egentligen inte behöva nämnas i samma text.)

Sveriges politiker verkar från första början varit väldigt glada att ha fått hänga på "gänget" i EU. Jag kan ibland få känslan att politikereliten i Sverige är ett typisk hänga-på-EU-no-matter-what-land. För, tänk om man skulle bli left out, eller ännu värre, left behind. Det är inget Sverige vill utsättas för. Detta betyder att man måste vara med i leken med en positiv och inte alltför kritisk inställning. Den svenska politikens inställning till EU kan då ibland ge känslan av att EU går före Sverige. Man skulle kunna säga att vår svenska identitet mer och mer ersätts av en Europeisk identitet. Detta trots att vi svenskar inte är "så europeiska" som de nere på kontinenten.

Det är här jag kan ana ett tomrum i den svenska politiken. De etablerade politikerna är glada, positiva och blåögda inför EU. De jagar efter att bli en respektabel pjäs i EU-spelet. Detta förminskar svenskens betydelse, den svenska identiteten. I andra änden, den ände där svenskens betydelse fortfarande ska få finnas kvar, är tomt från seriösa demokratiska politiska grupper.

Det är detta som är problemet, tror jag. Sverigedemokraternas framgång beror på att det inte finns andra partier som utnyttjar tomrummet där svenskens identitet finns kvarglömd. Jag tror dock starkt på att Sverigedemokraterna inte är en gångbar lösning. Sverigedemokraterna är en del av den moderna, "civiliserade" racismen som använder sig av "slips-och-kostym-taktiken", en effektiv och farlig taktik. Jag tror dock inte att detta tomrum mellan Racist-Patriotism och EU-marionette-ism måste fyllas av främlingsfientliga partier.

Jag tror att detta tomrum, svenskens förlorade identitet, kan fyllas. Det kan fyllas utan "slips-och-kostym-racister". Det kan fyllas trots en generös invandringspolitik. Det kan även fyllas trots ett aktivt engagemang i EU, dock med mer integritet.

Jämstäldhet

Okej. Here we go. Detta är första gången jag ger mig in på ämnet jämställdhet. Måste ta ett andetag innan jag ger mig in...

Jag tycker verkligen jämställdhet är en jätteviktig fråga! Men vi måste face it. Det är främst kvinnor som ägnar sig åt den. Och när kvinnor diskuterar jämställdhet osar det partiskhet eller någon form av bitterhet lång väg. Ofta... Det är så tråkigt, men jag har så ofta fått mina fördomar om feministagitatorer bekräftade, eller i alla fall att diskussionerna har en underton av mansdemonisering. Det krävs en del arbete för att bryta ner dessa fördomar...

Nu var inte detta vad jag ville säga med mitt jämställdhetsinlägg. I såna fall hade världen nog varit better off utan detta inlägg. Jag ska diskutera könsroller och musik. Det är lätt att se könsroller vad gäller vilka som väljer vilka instrument att spela. Killar väljer trummor, elgitarr och elbas. Tjejer väljer sång, sång, sång och piano. Furthermore, kan man se att killarna även "tar över" tjejernas instrument när det går mot proffsmusicerande. De tar i alla fall över klaviatur-positionen och sång-positionen blir kanske 50-50 mellan könen.

Varför? En kvinnlig vän till mig uttryckte det ganska bra. Hon tror att anledningen till att tar över instrumenten ju högre nivån blir, är för att killar gillar att "nörda in sig" mer på ett område. Killar gillar i större utsträckning att sitta hemma och träna in alla möjliga skalor i högre och högre, och sedan ännu högre tempo. Det är så killar är lagda på nåt sätt, kanske.

Det är just på grund av detta det är så härligt att träffa folk som bryter mot detta. Jag träffade i helgen en tjej som presenterade sig själv som jazz-gitarrist. Det är radikalt. Jag skulle aldrig våga presentera mig som jazz-basist. Det är ett rejält statement. Men det var uppfriskande att träffa en tjej som hade taggat på att bli grym på elgitarr, liksom. Med inriktning på jazz (den kanske nördigaste inriktningen?).

Det tråkiga med detta är dock att det var uppseendeväckande för mig att träffa en tjej som spelar ett mansdominerat instrument. Det borde inte vara mer uppseendeväckande än att en kille spelar, till exempel, gitarr. I dagsläget blir det fokus på att den grymma gitarristen är en tjej. Jag hoppas att det, om inte alltför lång tid, blir fokus på att tjejen är en grym gitarrist.

Peace!

Rädsla för att drömmar ska bli mardrömmar

Jag sitter nere i vid bordet som är en centralpunkt i vårt hus. På bordet står student-tackkort som ska skrivas, en espressokopp, en halväten bulle med mandelmassafyllning och en laptop. Min webbläsare är fylld med många flikar, och har förut idag varit full med många fler. Jag har tänkt mycket idag. Om min framtid. En sak är säker. Den 16:e augusti lämnar jag Öland för att flytta in i ett rum i ett rum på Kaggeholms folkhögskola på Ekerö utanför Stockholm.

Jag ska syssla med musik i ett år. När jag berättar detta för folk brukar jag betona ett år. Detta för att jag vill understryka att jag inte vill jobba med musik i framtiden. Detta året är bara till för utveckling. Musikalisk utveckling eftersom jag länge har längtat efter att ägna mig åt musik utan att bli distraherad av 1000 andra saker. Personlig utveckling är också ett mål med detta året. Det är dock ganska abstrakt att säga att jag vill utvecklas personligt under detta år. Det är ju nåt man gör hela tiden. Men jag hoppas att detta året hjälper mig att bli rotad i vem jag är som person och vad jag vill göra av mig själv.

Vissheten om min framtid efter detta år kan bäst liknas vid en stor nolla. Jag vet inte alls. Jag har många tankar. Och jag har många drömmar. Dock tycker jag att det är svårt att drömma, att ha storslagna planer med sitt liv. Jag tror att jag har en stor rädsla att satsa fullt ut på en väg i livet. Detta för att jag inte vet om jag kommer älska det jag gör när jag har kommit dit jag har velat. Tänk om drömmen man har jobbat för att nå, inte är vad man tror och det istället blir en mardröm med bortkastade år, studieskulder och en sargad självkänsla som följd.

Livet är svårt.

Att vara kyrkvaktmästare

Kyrkogården är en väldigt levande plats. Detta kan tyckas låta lite konstigt, eftersom det är en viloplats för de döda.

I regel haglar dödsrelaterade skämt när man berättar för en grupp människor att man jobbar på kyrkogård. Ja visst, det är roligt när en skojfrisk person drar till med en "Är det inte lite dött att jobba där? Höhö." eller liknande. Eller, det är det inte. Jag har hört det (och själv sagt det) på tok för många gånger. Ett relativt nytänkande dödsrelaterat skämt hörde jag först härom veckan. Det var någon gubbe som var på besök hos oss i vaktmästarstugan och tyckte att vi inte borde ha växelström här, "Det borde vara likström!"

Folk tänker säkert att kyrkovaktmästare, also known as dödgrävare, bara gräver gravar, väntar tills en kista har placerats i den för att sedan fylla igen. Dock skulle jag vilja upplysa er om mina tankar kring en kyrkovaktmästares uppgift och ansvar! Jag vill nämna tre områden.

1. För det första är man trädgårdsmästare, ungefär som de i Sollidens Slottsträdgårdar. Skillnaden är väl att Solliden inte har lik under de fina gräsmattorna, hoppas jag. På en kyrkogård är det viktigt att allt ser ut som det ska, framför allt gravplatserna. Om ogräset får andrum eller om blommor har blivit förstörda, är inte besökare sena att påpeka detta.

2. För det andra ansvarar vi för en del av begravningsceremonin, eller i alla fall förberedandet och efterarbetet till denna. Det innebär att gräva gravar och göra det snyggt och prydligt.

3. För det tredje har vaktmästare ett stort socialt ansvar, och det är detta ansvarsområde som ofta är okänt för gemene man. Faktum är ju att för varje död människa som "flyttar in", kommer ju ännu fler levande människor på besök. Det är just därför jag tycker att kyrkogården är en levande plats. Kyrkvaktmästaren ska se till att dessa besökare har ett så bra besök som möjligt. Ibland händer det att man är en terapeut för änkor och änkemän, då de kommer till en för att prata, småprata och bara vara. Det kan tänkas otroligt för en vanlig ung person, men kyrkogården kan vara allt man har. Det kanske är en änka som har både sin man och föräldrar på kyrkogården.

Nu har jag beskrivit mitt jobb. Det kanske är tråkigt, det kanske är intressant. Dock är det ett schyst jobb. Represent!

EU-valet

Okej. Nu är det hög tid att skaffa sig lite koll på EU-parlamentsvalet som äger rum den 7e juni. Jag tycker att det är grymt viktigt att vi röstar. Och med vi menar jag vi unga förstagångsväljare. Valdeltagandet är väldigt lågt. Detta är inte så konstigt. Det är svårt och jobbigt att skaffa sig någon koll på vad det är man röstar om, hur rösten påverkar och vem man ska rösta på. Detta skrämmer nog bort den stora massan, och framför allt oss unga. Vi är ju vana vid att saker är lättillgängliga och lättöverskådliga. Trots alla dessa motiga faktorer hoppas jag att så många unga som möjligt kan rösta om sex dagar. "Vid förra valet bestämde drygt en tredjedel av svenska folket vilka de svenska ledamöterna i Europaparlamentet skulle vara. Medelåldern på de personer som röstade var över 50 år och det är dubbelt så vanligt att någon i 60-årsåldern röstar som att någon i 20-årsåldern gör det. Om du inte röstar kommer någon annan göra det åt dig. Det är bara du som kan säga vad som är viktigt för dig."

Vardagslösningar

Jag gillar att folk sitter och hittar på lösningar och förbättringar på saker man använder i vardagliga livet. Vissa saker önskar man att man hade kommit på själv. Ett riktigt bra exempel är diskborstar med svarta borststrån istället för vita. Är det inte jobbigt att handdiska en tallrik efter att ha lagat, till exempel, köttfärssås. Borsten blir missfärgad. Märk mina ord: not any more. Svarta diskborstar är det nya svarta helt enkelt.

Ett tips

Alltså, jag har tänkt på lite på det där med fildelning, ipred-lagen och allt. Vi vet ju att de stora "bovarna", som ägarna av piratebay, kan ligga risigt till. Men ärligt talat, hur mycket mindre blir fildelningen av att ägarna av en stor nedladdningssajt blir dömda. Om jag skulle vara den lagstiftande makten och om jag skulle vilja att nedladdningen skulle minska, då skulle jag satsa på att knipa åt "smånedladdarna". Tänk om någon som jag, som kanske laddar ner en film eller skiva nån gång ibland, skulle bli åtalad och dömd för fildelning. Det skulle jag kalla avskräckande. Och det tror jag skulle få folk att sluta ladda ner. För när en snäll liten mini-nedladdare som Erik Svanberg åker fast, vem står då näst?

Det är bara ett litet tips till er, eftersom jag anar att många individer med stort inflytande i den lagstiftande makten i Sverige faktiskt läser denna blogg. Nackdelen är dock att det nog skulle behövas närmast diktaturliknande förhållanden för att sådana som jag skulle åka fast för fildelningsbrott.

Välgörenhet

I ett inlägg på denna blogg den 26:e december skrev jag om välgörenhet och hur detta fenomen utvecklas. Jag berättade om hur jag gillar projektet godstart.se och hur välgörenhet kopplas samman med 2000-talets teknik. Jag fick då en ganska intressant kommentar:

"Vi skulle då kunna snacka 100 % ärligt om välgörenhet och hur lite nytta den gör. Det var väl Ellen Key som sa nåt om att vägörenhet är som att parfymera samhällets avlopp. USA är världsetta på välgörenhet och har 40 miljoner människor som står utanför sjukvården. I Stockholm är det 19 olika organisationer som ger stöd till hemlösa. Blir det nån skillnad? Nej. Antalet hemlösa ökar. Skit i välgörenhet och se till att samhället tar ansvar istället!"

Själva kommentaren var, enligt mig, ganska dålig. Kommentatorn hade dock en poäng. "Välgörenhet är som att parymera samhällets avlopp." Det är icke helt taget ur luften, mina vänner. Dock verkar denne kommentator inte tro på att välgörenhet är något positivt, och att det inte ger någon positiv inverkan på de som egentligen ska gynnas. Det tror jag. Dock är det väldigt sant att välgörenhet parfymerar våra samveten.

Nu vill jag ta hans poäng och applicera det på det exempel jag använde mig av i inlägget, godstart.se. Jag prisade initiativtagarna till detta projekt. Dock finns det en baksida för en sådan typ av väldgörenhet. Varje gång man besöker sidan, vilket för min del innebär varje gång jag startar min webbläsare, ger detta 4 öre till väldgörenhet. Man kan skaffa en användare på denna sidan så att man har koll på hur mycket man själv har bidragit med. Själv har jag besökt sidan så många gånger att jag "gett" dem ca 22 kr. Sammanlagt har insamlingen nått drygt 185 000 kr. So far, so good.

Men frågan är, belönar vi vårt samvete mer än annonsintäkterna belönar insamlingen? Jag menar, blir vårt välgörenhetssamvete mättat på det lilla initiativ besökandet av denna startsida är. Jag tror att det finns en risk. Min poäng, i kontrast mot min gode kommentators poäng att slopa välgörenhets perspektivet, är att man inte ska tro att besökandet av godstart.se är tillräckligt. Vi svenskar (då talar jag om och till den medelklass jag själv tillhör) har ett större ansvar än att bidra med nått dussin öre per dag.

Slutsats: Ha godstart.se som startsida. Detta är ett oförskämt enkelt och smart införlivande av många-bäckar-små-tanken. Men nöj dig inte med detta. Gör något mer!

(Ett tips är Erikshjälpens Ung Fadder. Då sponsrar man ett projekt man själv väljer genom att ge ett månatligt bidrag på 60 eller 90 kr.)

Te Ve Fyra Plus

Mitt liv börjar egentligen vid kl 11 på kvällen. Jag brukar då sätta igång. Det finns en sak i livet som ger mig fullkomlig and nothing but fullkomlig glädje. Ni vet säkert vad jag syftar på. Jag, du tänkte rätt: TV4+. Vid 23.00 börjar Ghost Hunters, sen kommer Hemsökta hus. Efter det visas ännu ett avsnitt av Hemsökta hus. Efter det är det dubbelavsnitt av Osaliga andar (my favourite). Efter detta är det två avsnitt till av Hemsökta hus. För att runda av denna perfekta natt tillsammans med TV4+, brukar jag avnjuta ett avsnitt av Min hund styr mitt liv.

Det är bra grejer på TV4+ helt enkelt. När jag sedan promenerar iväg till busshållplatsen på morgonen kan jag inget annat än att fundera över vad som kommer att hända i nästa avsnitt av Osaliga andar eller Hemsökta Hus. Kommer de få kontakt med andevärlden igen? Can't wait!

Min analyserande förmåga

Min analyserande förmåga är på morgnarna väldigt nedsatt. Ni kanske känner igen detta i era egna liv också. Scenariot: Vid ett flertal morgontillfällen spiller jag en betydande mängd musli på bänken när jag häller denna på min fil. Jag ställer inte kritiska frågor, såsom "Varför hände detta?" eller "Kan det finnas en enkel anledning till att det finns en betydande mängd musli på bänken fastän jag bara hällde över filskålen?" Jag bara sopar bort problemet utan att söka problemkällan, utan att tänka. Det dröjde med andra ord ett tag innan jag upptäckte ett hål i muslipåsen som orsakade detta problem. Om ni tror att denna anekdot skulle utmynna i någon "punchline", "poäng" eller "metafor som kan appliceras på ditt sätt att se världen" kanske du nu blir besviken. Slut.

Youtube-kommentarer

Ibland undrar jag varför det finns kommentar-funktion på youtube-filmer. Om någon har fått ut något givande ifrån en kommentar-diskussion på youtube får ni gärna säga till men...

Jag har börjat se lite mönster när det kommer till vilket typ av klipp det är och vilka sorters diskussioner dessa resulterar i.

1) Om videeklippet innehåller en eller flera svarta personer (till exempel amerikaner av afrikansk härkomst) kan man vara säker på att diskussionen under filmen kommer att handla om racism. Denna diskussion kan också ofta "kryddas" lite med hjälp av någon person med racistiska åsikter, kanske en så kallad "niggah-hater" skriver ett och annat välarbetat inlägg om vit makt och andra intelligenta fenomen.

En sidospårstanke är ju att det är lite roligt att alla "niggah-haters" verkar hänga och kolla på "niggah-videos" hela dagarna. Jag som trodde att dessa ville vara så långt borta som möjligt från allt som hade med "niggah" att göra. En annan lite amuserande tanke är ju att alla "nigga-haters" egentligen borde vara tacksamma för att "niggahs" finns, eftersom en "hater" måste stå i relation till något. Om det inte finns några "niggahs", blir ju alla "niggah-haters" sysslolösa. Jag skulle föreslå att "niggah-haters" i sådana fall skulle anamma någonting annat, kanske Bridge, Boule eller Kinaschack. Men det kanske skulle vara lite overkill att samlas på natten, utklädda med vita lakan, bränna kors och spela brädspel. Jag vet inte?

Tillbaka till icke-sidospåret.

2) Om videoklippet innehåller något sorts kristet tema kan man vara säker på att diskussionen slutar i ett pajkastningskrig om homosexuella, trots att diskussion började vackert med att någon skriver vad Jesus betyder för dem.

Min slutsats är att jag personligen inte använder eller värdesätter youtube's kommentarsfunktion, men kanske är det så att mitt sidospår är spännande kvällsläsning.

Vårtermin år tre på gymnasiet. Det är kanske inte så konstigt att jag har många tankar om framtiden. Jag ser min framtid i tre olika nivåer: den vissa, den ovissa och den fjärran ovissa framtiden.

Den vissa framtiden är min sista termin på Jenny Nyströmsskolan. Jag vet att jag kommer att klara av examen ifrån gymnasiet. Det jag inte vet är hur jag kommer att genomföra terminen. Kommer jag klara av de utmaningar den ger mig på ett bra eller mindre bra sätt? Till min vissa framtid räknar jag också sommaren. Jag har säkrat sommarjobb i Dörby Kyrka i år igen. Det blir dock inte riktigt lika länge som förra året men det gör egentligen inget eftersom jag kände att jag jobbade lite för mycket då.

Den ovissa framtiden handlar om vad jag ska göra i höst. Det är den blandade känslan av frihet och ansvar som både skrämmer och attraherar. Jag har alla möjligheter men det är upp till mig att göra det rätta valet. Jag har ett tag känt att något sorts volontärarbete utomlands kan vara rätt för mig och har funnit någonting kallat praktikantprogrammet, drivet av organisationen equmenia. Jag vet inte om det är rätt, men det är någonting jag tänker söka. Annars är jag öppen för ett år på någon musiklinje på folkhögskola eller om jag hittar en bibellinje som känns rätt.

Den fjärran ovissa framtiden representerar den period i livet där jag vill börja utbilda mig till det jag faktiskt ska arbeta med i livet. För ett år sedan skulle jag antagligen svarat att jag ville befinna mig på någon nivå inom vården. Den tanken har förändrats. Jag har på senare tid börjat förstå att naturvetenskap inte är ett område jag vill jobba inom. Det betyder förstås inte att natur på gymnasiet var fel, bara att jag har funnit att de naturvetenskapliga ämnena inte ska finnas med i min framtid. Efter att ha huggit tag i alla möjliga yrkesmöjligheter, så som journalistik, ekonomi, psykologi och sociologi, är mitt senaste hugg att jag vill plugga statsvetenskap och i framtiden på något sätt arbeta med internationella relationer, kanske inom UD. Det skulle vara häftigt.

Jag vet inte mycket, men jag vet att mina tankar och planer kring min framtid kommer att förändras. Många av mina tankar, känslor och åsikter förändras ju lika ofta som vinden ändrar riktning, eller som Jamie Cullum skulle säga det:

"Nothing is certain, except everything you know can change."

Bloggar

Vad är grejen med bloggar egentligen? Allvarligt. Jag slås av det med jämna mellanrum.

Många bloggar, och då syftar jag tyvärr främst på de med de högsta besökarsiffrorna, är så grymt dåliga. Jag läste precis en artikel på Aftonbladets hemsida som handlade om toppbloggarna i Sverige. Bland toppbloggarna fanns en jag inte hade sett innan, Alexandra Nilssons blogg. Jag blev nyfiken och investerade ett vänsterklick på att gå till hennes "kissies.se." Jag blev helt överrumplad av den totala frånvaron av allt som rör stil, kvalitet och estetik. Jag vet inte ens om jag någonsin har sett någon så ful internetsida. Något som möjligen kan jämföra är nog den hemsida jag gjorde om mig själv i Microsoft Fronpage 98 på mellanstadiet.

Det är tråkigt att känna att min egen generation redan är så körd. Istället för att vi unga arbetar hårt för att på lång sikt bidra positivt till vår omvärld, letar vi efter sätt som så enkelt som möjligt ger oss den tillfredsställelse vi vill ha, om det nu är pengar, status och/eller kändisskap. Vi skulle kunna vara en generation som ser igenom samhällets falska recept på lycka, istället är vi de som köper dessa recept, och det med rejält överpris. Jag tror vi är precis rätt grupp människor att kalla "mikrovågsugnsgenerationen." Snabbt och enkelt.

De flesta bloggare tänker mer på läsarsiffror än på sin bloggs innehåll.

Om du vill göra Alexandra Nilsson glad och vara med och hjälpa hennes blogg att slå besökarrekord, gå till www.kissies.se

Summarizementation of the 9th year of the 21st Century

I am hereby going to present to you, not merely a summary of the year, but a spotlight in which I will place something positive and something negative about my reality. This is the Urban Sounds Café exclusive "Yeah and Blä"-list.

Jag tror jag skriver det här på svenska förresten. Jag ska nämna två fenomen, ett jag tycker är en positiv kraft i denna värld och ett jag tycker påverkar vår värld på ett mindre positivt sätt. Det här behöver egentligen inte ha så mycket med just året 2008 att göra.

Årets "Yeah"

Jag vill tillägna årets "Yeah" till en rad initiativtagare jag tycker är häftiga.

Dessa är

1) Action Aid och Läkarmissionen. Dessa organisationer driver webbshoppar på sina hemsidor där man kan köpa saker till utsatta människor. Kanske en get, skoluniformer eller myggnät?

Kolla in läkarmissionens webbshop, som för övrigt har fått pris för bästande nytänkare inom den svenska internetvärlden, och Action Aid's webbshop.

2) godstart.se. Detta är en webbsida med syftet att vara din hemsida. För varje gång man besöker sidan, klickar på en länk på sidan eller köper något genom sidan samlar man in pengar. Detta sker med hjälp av annonsörer på hemsidan som betalar för att synas.

Gör godstart.se till din hemsida!

3) Mikael Magnusson. Det här tror jag faktiskt är en ganska vanlig kille. Men han gjorde något väldigt ovanligt. Han gjorde ett ganska litet steg och skapade något ganska stort. Han är skaparen av facebook-gruppen "Ska vi bilda en skitstor grupp och skänka 5 kronor till Stadsmissionen?". Han utgick ifrån idén många bäcka små... och skapade en grupp i syfte att få så många personer som möjligt att skänka en liten mängd pengar var, vilket skulle resultera i sammanlagt jättemycket pengar. Efter en månad är facebookgruppen 16 000 medlemmar stor och han har fått Stadsmissionen att skapa en speciell sms-insamlingsfunktion där man kan skänka 5 kronor per sms.

Besök gruppen här.

Vad dessa initiativtagare har gjort är att man har varit kreativ med välgörenhet: istället för att man har ställt sig utanför ICA och skramlat har man tagit det medie som numera är standard (internet) och anpassat välgörenhet till detta. Kanske har det blivit så framgångsrikt just eftersom det har varit en avsaknad på smarta välgörningssätt på internet.

Årets "Blä"

Detta är faktiskt inte något som är speciellt för året 2008, men jag måste bara dissa media i allmänhet! Jag vill ställa några frågor: är kampen mot orättvisorna i Burma över? dör inte längre några människor i Afghanistan? och är inte klimatkrisen ett problem längre?

Media skriver ju inte om dessa grejor, fastän de fortfarande pågår.

2007 kanske var klimatkrisens år. Då var Al Gore en av de mest framstående männen i världen med sin gripande film om den obekväma sanningen. De olika tv-kanalerna hade programserier om hur man skulle vara klimatsmart, likaså kvällstidningarna.

Nu är året 2008. Nu är det inte riktigt lika inne att snacka klimatsmart, i alla fall inte i media. Det är inget nytt, det säljer alltså inte. Inom media handlar det om tittar-/läsarsiffror och dough (deg).

Läget i Afghanistan är väl fortfarande skit men media förstod ungefär lika snabbt som den amerikanska krigsmaskinen att degen finns i Irak. Och Burmaneserna har det väl också skit men vad bryr jag, medelsvennen, mig om det när jag inte får se några gråtande Burmabarn eller disrespekterade buddhistmunkar på tv-nyheterna längre.

Jag skulle vilja ha nån nyhetskälla som ger mig en 100 % korrekt bild av hur det ligger till i världen. Utan något beroende av tittar-/läsarsiffror, popularitet och dough. Detta är ju såklart helt omöjligt. Eller...?

Av detta inlägg kanske ni kan förstå att jag är lite av vad man kallar en idealist?

Pro-life?

Jag tycker att amerikansk politik är väldigt spännande! Inte minst eftersom denna valprocess har varit väldigt historisk. En kvinna och en svart man har i det demokratiska partiet kämpat om att få bli presidentkandidater! Nu finns även en kvinna med som vicepresidentkandidat på andra sidan, republikanerna. Denna kvinna, Sarah Palin, har dock icke vunnit min gunst. Hon verkar vara samma konservativkristenpolitiker som alla andra.

Vi kan börja med abortfrågan. Konservativa kristna politiker brukar ju i regel vara abortmotståndare (och nu pratar jag inte om Palin, utan hela konservativköret som finns i USA). De brukar gilla att använda uttrycket Pro-Life eftersom de syftar på att liv börjar i berfruktningsögonblicket och att livet är okränkbart. Abort kan ju då likaställas med mord.

Det som jag tycker är lite lustigt är ju att konservativkristna politiker som standard är för användningen av dödsstraffet, eller "Capital Punishment" som det så fint kallas. Jag måste dock understryka att denna åsikt gör över partigränser och inte bara gäller för, till exempel, republikaner.

Vad är det som har förändrats mellan det att man har haft rätten till liv när man är bebis, medan man senare får ta dödsstraffet? Jo, såklart har man ju i såna fall gjort något otroligt dumt. Mord eller liknande...

Men var inte liv ovärdeligt och okränkbart och allt detta. Jag tycker att Jesus glöms bort hos de som kallar sig konservativa kristna. Jesus kompromisslösa åsikt var ju att det inte betydde någonting vad man har gjort innan. Allt det har ju han gjort ogjort. Vad som betyder någonting är framtiden, att man vänder om liksom.

Snälla! Håll kristenheten utanför makt och partipolitik.. Jag är trött på fraser som "kristen moral" och sånt tjafs i politiken.

Det var inte riktigt detta jag hade tänkt skriva nu men det blev så. Hissa eller/och dissa gärna mina åsikter om kristen politik, abort o de då va.

Kyrkan - en intresseklubb för perfektionister?

Hämtad från USC 2008-08-05

Den allmänna synen på kristna tror jag de flesta är medvetna om: antingen är vi riktigt mosstråkiga, eller är vi fördömande och världsfrånvända. Jag tar det till dess extrempunkt, men det måste ju ligga en hel del sanning i det?

Vad hände med kyrkan som präglas av ödmjukhet, kärlek och en "kom som du är-atmosfär?"

Jag själv har inte upplevt speciellt många kyrkor som är särskilt fördömande, men mer eller mindre frånvända från samhället är de flesta kyrkor.

För det första:

I många ungdomssammanhang (det är främst dem jag kan uttala mig om) i kyrkan säger man: kom som du är, Jesus älskar dig precis som den person du är, och så vidare. Det är jättebra att säga detta till ungdomar, det behövs. Men om detta är sant, varför tenderar kristna människor att ta upp samma homogena stil? Detta gäller åsikter i viktiga kristna sakfrågor (obs: satir), musiksmak, klädstil, sättet man ber, sättet man lovsjunger på ungdomssamling (Att sträcka upp båda händerna är ett tecken på att man e grymt tajt me God. Jag ursäktar mig för att jag är så cynisk.)?

Det kanske bara är jag som har denna åsikt men det känns som att det finns ett lite tvistat ideal i kyrkan ibland. Är kyrkan en intresseförening för perfektionister?

Men nog om skitsnack om oss frikyrkoungdomar! Nu ska jag berätta vad jag vill se hända!

Vi ska vara en kyrka som tar emot människor som de verkligen är. Men oj, hur ska vi göra när människor verkligen kommer som de är och inte som de förväntas vara i kyrkan? Att vara en öppen och inbjudande kyrka är svårt och det finns nog ingen färdig mall eller shake'n'bake för detta.

Vi ska hänga med de svaga. Min vision är att när människor frågar var de kristna finns, ska man peka på de ställen där svaga, ensamma, alkoholister, syndare, low-status-ppl hänger. Vi har ju Jesus som förebild, after all!

I detta ingår såklart att vi vågar krypa ut ur kyrkobyggnaden (och i ungdomarnas fall: frikyrkokällaren). När man läser om Jesus i Bibeln står det inte: "Kom till synagogan på lördag," eller i vårt fall "Kom till kyrkan på fredag kväll." Han hänger med dem till deras sammanhang.

Var är utlänningarna? Jag har gått till många kyrkor i Kalmar, men var är utlänningarna? Det finns ju inte dåligt med invandrare i Kalmar i allmänhet och jag vet att många är kristna, men jag har inte sett en enda i kyrkan. Sanningen är att våra kyrkor är anpassade för "svennar", trots att "svennar" bara är en del av dagens Sverige numera.

Det ska väl inte nödvändigtvis behöva bildas speciella invandrarkyrkor eller internationella kyrkor med häftiga engelska namn för att utlandssvenskar/nya svenskar/invandrare/utlänningar (vad man nu vill kalla det) ska finna en kristen gemenskap?

Alla kyrkor borde vara anpassade för en blandning av svenskar och utlänningar.

Ja... som sagt tror jag att jag är för rörig när jag beskriver mina känslor, men detta är vad jag tänker, något så när.

Händelsen att vi har recenserat ett kafé i Kalmar stad har under den senare delen av hösten och denna vinter blivit mindre frekvent. Men misströsta inte! Vi ser det så här: Vi är klara med fiken i kafé-societetens bottenskick, såsom konditori Fiesta och Kullzenska, denna vår kommer fiken av högre förväntansnivå att grillas, eller som vi säger, bryggas. Denna vår kommer vi att presentera färskmalna recensioner av kaféer som:

• Västerport Café
• Café Nilssons
• Hamnkaféet
• Spresso bar

Fridish!