På besök i Hallonbergen

Jag, John och Andreas åkte denna söndag och kollade tempen i S:t Petrus syrisk-ortodoxa kyrka. Vad ska jag säga om det? Alltså, när man kommer till en syrisk-ortodox kyrka: man bara kör! Man pratar inte så mycket om det. Man spänner fast säkerhetsbältet och trycker ner gaspedalen. Det gäller verkligen att hålla i sig. Jag fick sån grym feeling på Qyrios-omkvädena!

Nej, men allvarligt talat var det en häftig upplevelse. Mycket rökelse, många metallsaker som låter, många korstecken och många små fingerhälsningar med sina bänkgrannar (som betyder att man förlåter varandras synder). Att komma till ett sånt här ställe var verkligen att ta ett litet steg utanför sin bekvämlighetszon. Jag kan erkänna att jag för någon sekund kände precis den känsla som jag kände de första dagarna i skolan i Australien. Känslan av att sederna och normerna är helt annorlunda och att jag är den enda som inte har koll på läget, vart jag ska och vad jag ska göra. Men jag tror inte känslan av att vara bortkommen är negativ, den är nödvändig. Om du, som jag, känner att den känslan inte kommer över en speciellt ofta, kanske man ska kolla över sin vardag och om behovet av trygghet är för stort. Och om du tror att det är det, träna dig då genom att göra något litet som går utanför den zonen. Ungefär som att gå till en kyrka där du är en riktig outsider, som jag.

Om blindhet

Vi missar dagligen personer som faktiskt har någonting genialiskt att säga eller tillföra, men inte är så bra på att förmedla det. Och vi luras dagligen av personer som inte har någonting vettigt att tillföra, men kan få folk att lyssna.

Förresten, vad bra de två personlighetstyperna passar ihop...

Genus

Okej. Nu ska jag konfrontera denna fråga. Helt utan att karikera och använda satir, så som i ett tidigare inlägg. Att analysera könsroller tycker jag är viktigt. Det är intressant att studera hur könen är disponerade i samhällets olika skikt och att se hur könen samverkar. Ett tydligt kännetecken på ett samhälles utvecklingsgrad tycker jag är hur 'långt' man har kommit i debatten om män och kvinnor. Dock tycker jag inte vi ska överspela eller överanalysera detta med genus. Även om detta är en stor del av vad vi är, är vi främst enskilda personer och inte främst män eller kvinnor, hetero- eller homosexuell. Även om vårt kön och vår sexualitet är en del av vår identitet ska det inte vara vår identitet.

Många pojkar, killar och män ogillar feminism starkt. Jag har själv, vad man kan kalla, en hatkärlek till det. Kärlek eftersom jämställdhet är en viktig och egentligen så självklar sak. Hat eftersom jag som en vanlig kille inte kan nämna någon feminist i the public eye som jag kan göra till förebild i denna fråga! Seriöst. Think about it.

Ekonomiskt oberoende

Man säger att de som har mer pengar än vad han någonsin kan göra av med är ekonomiskt oberoende. Det är inte sant. De som har mycket pengar är ju helt beroende av dessa pengar. Utan dem har man ingenting. De som verkligen är ekonomiskt oberoende är de människor som inte lever ett liv där pengar är i fokus, de som knappast har någonting men ändå lever ett gott liv.

Ambition out of the ordinary

Ambition är något vi oftast associerar med någon som har höga akademiska mål och är på rätt väg till att uppnå dem (med betoning på "akademiska"). Jag går på folkhögskola och tycker att det är intressant att se andra vinklingar av ambition. För den inbitne high flyer-studenten på Handelshögskolan eller KTH skulle det vara en annorlunda syn att se personer lägga ett år av sitt unga liv till att sträva efter att utvecklas musikaliskt. Ett år utan chans till högskolepoäng och degrees.

Musiker har ryktet att vara lata (och ha många andra egenskaper som motsätter sig till egenskapen ambitiös). Men här på folkhögskola finns en kultur där övning och repetition är två av de främsta ledorden. Jag har redan under dessa veckor övat och repat mer än vad jag gjort vid någon annan tidpunkt och det pekar mot att det bara blir mer. Denna kultur av repetition och övning är två egenskaper som faktiskt överensstämmer med ambition, och det är även en kultur som jag tror att jag kommer att kunna ta med mig och översätta till de, mer klassiskt akademiska, miljöer jag kommer att befinna mig i i framtiden

Michael Moore

Igår såg jag Michael Moore's dokumentär om den amerikanska sjukvården, "Sicko". Jag blev inte speciellt förvånad över hur dålig och osolidarisk den amerikanska sjukvården är, det är ju ingen nyhet. Det är ju ganska uppenbart att ett försäkringsbaserat sjukvårdssystem har vissa begränsningar ur ett humanitärt perspektiv. Vad jag dock blev förvånad över var hur schyst sjukvården verkar vara i Frankrike och på Kuba, två länder som Moore undersökte. Man förstår att Moore romantiserar dessa länder men allt kan inte vara taget ur luften. Den bild jag fick av Franrike gjorde att jag faktiskt skulle kunna tänka mig att bo i Frankrike när mina barn växer upp. Bra sjukvård, bra förutsättningar för barnen, barnen blir automatiskt flerspråkiga och alla mina barn blir oerhört smarta och får toppositioner inom FN. Det kommer bli schyst.

Lyssna

Vi är för dåliga på att lyssna, på att lyssna på riktigt. Tänk vad schyst det skulle vara om vi människor tänkte på att samtal är ett utbyte och en chans för mig att verkligen lära känna och förstå en annan människa. Att lyssna till andra är något riktigt värdefullt, något vi inte utnyttjar så ofta som vi borde.